Foto: Tina Axelsson.
Hur blev du koreograf?
Jag har älskat rörelse/att röra mig sen jag var liten, alltifrån gymnastik, bollkoreografi med IDLA flickorna, simhopp och olika sorters dans. På Vår Teater fick jag som lärare skådespelaren Marika Lagercrantz och författaren Rose Lagercrantz. Jag kände mig hemma i de fria/spretiga sceniska uttrycken och det kollektiva.
Kan du berätta lite om din bakgrund?
Jag växte upp i en tvåspråkig i Stockholm med en excentrisk engelsk pappa och en företagande mamma med perukaffär. Jag kunde flera språk när jag var ung så lite intressant är det att jag valde en konstform med så få ord. Jag åkte till USA när jag var 16 och jobbade på ett ikoniskt New Ageställe i norra Kalifornien, för att sedan återvände efter gymnasiet för att under 5 år studera scenkonst på University of California.
Varför valde du just dansen som uttrycksmedel?
Jag såg en föreställning som höjde min puls samtidigt som jag inte förstod – det var en omtumlande upplevelse! Det och mötet med Pina Bausch några år senare gjorde att jag insåg att jag absolut MÅSTE jobba med den här konstformen. Jag lärde mig också mycket av att jobba i ett scenkonstkollektiv i USA. Sex år senare återvände jag till Sverige för att fokusera på det konstnärliga.
Vad inspirerar dig?
Upplevelser som förtjusar, glappar och är transformerar min upplevelse. Där rummet och sakerna har lika starka roller som allting annat; musik, rörelse, kropp, kostym, individ. Immersiv scenkonst som ser dig. När jag började skapa scenkonst för ung publik, började jag se hur stor den lilla människan är och behöver ta plats.
Vem inspirerar dig?
Jag inspireras av Bauhaus och Beckett, konstnärer som Robert Rauchenberg, Pina Bausch, dadaisterna och Svenska Baletten.
Vad kommer först när du skapar ett verk: berättelsen eller koreografin?
Först en bild, en situation, en idé, sedan kroppar, saker/objekt, musik och rörelse. Ordningen kan skifta!
Hur tänker du angående användandet av rummet? Av musik? Andra konstformer?
Användandet eller förhållningssättet är primärt för mig. Jag är inspirerad av det neurodiversa och polyfona där alla element har lika värde med flera tonlägen och nivåer för publiken att förhålla sig till och klura ut. Delaktighet ser jag i både i tanke och kropp.
Varför är det så viktigt med scenkonst för barn & unga?
Jag ser det lilla barnet som vidöppen och intresserad av världen, självet, rummet, detaljerna. Att vara 100% upptagen att uppleva och lära om livet. Ett möte med scenkonsten blir ett möte mellan olika världar. Scenkonst för mig är demokrati, delaktighet, gemenskap och det som inte kan definieras men som handlar om att vara människa. Att veta att man finns när man är en ny person i världen ser jag som livsviktigt.